Det är okej att känna.
”Jag pratar ofta om det där som hände för snart fem år sen. Om dagen och stunden, som förändrade mitt liv. Om den dagen då det overkliga steg in i mitt liv - utan hänsyn och respekt.
Dagen då jag fick cancer.
Vi lever i landet lagom. Landet lagom där till och med våra känslor ska hållas inom ramarna för vad som är ”normalt” och lagom.
Du får vara glad, men inte så glad så att du dansar eller sjunger på offentlig plats.
Du får vara arg, men inte så arg så att du skriker högt. Och är du ledsen, då ska det genast kännas bättre när någon klappar dig på ryggen och säger att allt blir bra.
Eller?
Vi är så rädda för starka känslor.
Rädda för hur vi ska bete oss när någon annan känner och för vilka känslor det genererar i oss själva. Vi blir osäkra, känner oss obekväma och drar oss därför ofta undan.
Men med ett cancerbesked kommer inga lagom känslor.
Med ett cancerbesked kommer känslor vi aldrig haft innan. Känslor vi aldrig lärt oss hantera, aldrig lärt oss prata om. Känslor som måste ut. Och låter vi dem inte göra det, om vi trycker undan, inte blir tillåtna att känna, kommer skadan alltid bli större än cancerbeskedet i sig.
Du kanske blir ledsen.
Du kanske blir arg, förbannad och frustrerad.
Du kanske gråter floder.
Skriker, stampar, svär och slår.
Men då ska jag säga till dig: det är okej. Det är okej att känna, precis vad du vill.”
– Julia
