veelin

Allvarligt, hur kunde det bli såhär? Jag trodde jag hade hittat mannen i mitt liv (det trodde jag sist också, men det VAR faktiskt annorlunda nu), det kändes på riktigt!!
Nu gäller det bara att ta nya tag å försöka se ljust på tillvaron. Men det är lite tungt ändå, jag känner mig bara tom och gör bara det jag måste göra!!

DVS, jobba!! Jag måste även få klaga över mitt jobb, (fast jag är väldigt glad att jag har ett, hur skulle jag annars klara mig), sjävla jobbet är det inget fel på. Men jag är anställd åt  bemmaningsenheten. Man har ett grundschema, men jag det följs juh inte särskilt bra, sen att man få veta ibland bara dagen före hur man ska jobba nästa dag, it kills me. Jag vet att alla har det likadant, men jag klarar inte riktigt av det, jag får psykbryt ibland, det måste jag erkänna, och jag har bara jobbat en månad. Det är inte värdigt på någotvis att bli fråntagen rätten till sitt eget liv (jaja jag vet, kanske liiite överdrivet, men bara lite). Näe när allt blir ljusare, och såvidare så måste jag försöka ta mig därifrån!!

Annars då: Det är Inflyttningsfest hos Elin i helgen, men jag kunde ju inte komma som sagt, jobb jobb jobb!! Det känns tråkigt för jag tror det hade varit roligt! men hoppas ni andra får kul iallafall =)

Säg aldrig till en flicka att du vill skaffa hus och barn och gifta dig med henne, om du inte har tänkt genomföra det. Hon kan bli ledsen annars.

Ps:  Idag har det snöat, första gången för i höst. D.s